Solen sken från en molnfri himmel. Värmen slog emot June när hon öppnade dörren och gick ut. Ut till vad visste hon inte. Eller vem. Eller något alls.
Hon stängde dörren försiktigt bakom sig. Ingen fick höra. I alla fall inte mamma. Så långt kände hon sig ganska så säker men hon kunde alltids ångra sig och gå in igen. Och göra om allt. Ja, från början igen.
Som att bläddra över till en ny sida i ritblocket. Vit och fläckfri. Utan repor eller skrynklor. Utan färger.
Färgerna fick hon måla dit själv. Egenvalda färger efter humör, eller bara som hon kände för just då. Svart färg, det hårda. Röd färg, det starka. Kraftiga kontraster till det vita pappret. Till henne själv. Vit och färglös. Som ett livlöst liv.

Hon stannade till ute vid vägen och kastade en blick åt höger. Det var ingen där. Sen vände hon sig om och tittade åt det andra hållet men det var ingen där heller.
Hon såg några barn leka långt borta på den lilla grässlänten i skuggan under de stora träden. Hon kunde ju alltids gå dit och sätta sig på en bänk utan att göra något mer.

Vid sidan om barnen såg hon mammorna som stod och pratade med varandra, log och även skratta gjorde de ibland. Men av vad, det visste inte June. Hon satt på bänken och tankarna förde iväg henne till nya och okända platser. Men även kända platser. Platser hon egentligen inte ville minnas. Men hon gjorde det ändå.

Plötsligt blev det som om mörka moln skymde för den starka solen. En kylig vind drog förbi och tog tag i hennes hår. Hon tittade sig runt där hon satt på bänken. Barnen lekte fortfarande. Mammorna stod och pratade med varandra men de log inte längre. Inte skrattade de heller. På vägen en bit bort kunde June skymta några ungdomar som kom cyklande mot henne. Hon kände oron i magen, precis som hon gjort så många gånger tidigare. Hon sjönk ihop på bänken.

”Vi kan gå till stranden idag, June”

Var det mammas röst? Orden var där bara en kort stund. Inne i hennes huvud. Sen blev det tyst igen.
Stranden, tänkte June. En dag vid sommarvarmt hav, sand, klippor och skär. Smörgåsar med svettig ost och ljummen röd saft på flaska. Måsarnas evinnerliga skrik. Aldrig tyst. Men så är det om sommaren. Om det är en riktig sommar. Om hon är en riktig mamma.

Ungdomarnas cyklar låg slängda i gruset framför bänken. Ingen tänkte på det. Lacken, repor eller damm. Det var annat som var viktigare.
En av ungdomarna gick bort till June. En spark träffade henne på smalbenet. Det blev alldeles mörkt en stund när hon blundade. Flera slag. Sparkar. Vassa ord skar som knivar i henne.
Hon dolde ansiktet i händerna, såg inget, hörde bara rösterna;

”Du kan ligga här och ruttna”

Att vakna på morgnarna och känna oron i kroppen redan då. Vara rädd för att möta dem. Förstörda kläder. Ursäkter. Rädsla. Ensamheten. Men den hade också blivit hennes närmaste vän i mörkret, ensamheten. Ett mörker som inte var lika farligt längre. Bara obehagligt.

Hon försökte stöda sig mot bänken och komma på fötter igen.
Barnen var borta nu. Det trygga i att de satt på gräset och lekte. Mammorna som stod bredvid och pratade, log och ibland skrattade. Närvaron. Närvaro till helt främmande människor.
Det var borta nu.
June reste sig och gick bort till skuggan under de stora träden. Grenarna hängde nästan ner till marken. Hon förstod hur fint det måste vara att sitta i det mjuka gräset i skuggan och leka. Helt obekymrad från omvärlden runt en.
Ett litet liv. Men ändå ett rikt liv.

Hon tittade bort på bänken i solen. Men det var ingen där heller nu…


                           Copyright © Aasgaard