Pia skvatt till. Hon reste sig brått i sängen och la snabbt handen på väckarklockan. Det var i grevens tid. Bara några ynkliga sekunder innan den skulle ringa. Hon drog andan och suckade tung, tittade runt i rummet och försäkrade sig om att allt var som det skulle vara vid denna tid. Kallt och tyst. Oron hade också redan nått henne, ja den var i hela rummet. Så klickade det i klockan.

Klick! Högt som ett gevärskott. Det sjöng i hela rummet. Nu. Det var nu, just nu allt hände. Som allt startade. På nytt. Precis som igår och dagen innan. Förförra dagen gällde inte, då var det söndag och det skrämmande ljudet från väckarklockan var inte där då.  

Hon lutade sig bakåt och la huvudet försiktigt ner på kudden igen.

Mamma var redan uppe vid den här tiden. Hon var i köket. Pia kunde höra hon nynna för sig själv medan hon gjorde frukost. Assietter och koppar blev satt fram på bordet, det kunde Pia höra även om mamma alltid var försiktig med porslinet. Mamma hade på sig den ljusblå morgonrocken med vita broderade rosor, precis som alltid. Det visste Pia. Ibland blev det tyst från köket. Vad gjorde mamma då, tänkte hon? Mamma kanske satte sig vid bordet och läste i tidningen?

Pia reste sig upp i sängen igen. Det var halvmörkt i rummet, bara ett svagt ljusskär, långt och spetsig, ja som en triangel på golvet som nådde ända fram till sängen hennes. Det var snart dags att gå upp. Sätta fötterna på golvet. På det iskalla golvet. Inte ens ljuset från dörrgläntan kunde kännas varmt.   

Mamma var alltid på gott humör på morgonen. Hon satte fram sylt och hämtade en rostad brödskiva och la den på tallriken till Pia. Det doftade så gott av nyrostat bröd. Pia bredde på ett tjockt lager smör och en stor sked hallonsylt ovanpå det. Mjölken var redan i glaset och mamma hämtade kastrullen med nykokt vatten och hällde det i tekoppen som stod på bordet framför henne. Mamma satte sig vid bordet mittemot Pia. Hon tog också en skiva rostad bröd men utan något på. Hon åt den som den var. Märkligt, tänkte Pia. Sylt som är så gott.

Pia drog täcket åt sidan och satte sig upp på sängkanten. Ryggsäcken hennes stod packat och klar borta vid dörren. Klar att tas med till skolan. En skola hon inte ville till. Inte igår, inte idag. Aldrig om hon skulle gå tillbaka till den skolan igen. Aldrig om hon skulle ha något mer att göra med de andra. Slag, sparkar och elaka rop. Tomheten och den onda tystnaden gjorde lika ont.

Mamma la ner ett äpple, en apelsin och två bananer i ryggsäcken till Pia. Precis som hon alltid gjorde på morgonen. Pia slängde säcken över axeln och gav mamma en stor kram innan hon skulle öppna dörren och bege sig ut till ännu en ny dag. En dag hon redan visste mycket om. En dag som andra dagar. Fulla av glädje och skoj. Skratt och leende. Och alla vänner.

Pia reste sig och gick bort till skrivbordet. Hennes kläder låg klara på stolen. Samma kläder hon hade igår. Samma kläder hon hade dagen innan. Fläckarna på byxorna skulle nog aldrig gå bort oavsett hur många gånger hon tvättade dem. Jackan hade också fläckar på ena ärmen. Det var inget att göra åt det.

Det var alltid lika roligt att tvätta kläder med mamma. Hon visade Pia hur hon skulle ställa in och använda tvättmaskinen. Vilka kläder som kunde tvättas tillsammans. Pia visste allt om det nu. Och doften av nytvättat, varmt och mjukt. Vilken härlig doft. Sen vika ihop det och lägga det in i skåpet och ner i den stora byrån som stod bredvid sängen hennes. Allt var som nytt igen.

Pia tog på sig kläderna och gick tillbaka till sängen och satte sig. Det var fortfarande mörkt i rummet. Hon kastade en blick mot fönstret. Det var mörkt ute också. Det ska bli ännu en mörk dag, tänkte hon. Mörk och kall. Ond och ensam.

Hon reste sig igen och tog ryggsäcken, slängde den på axeln och öppnade dörren. Det var tyst i huset, precis som det brukar vara vid den här tiden. Hungern gnagde henne i magen. Köket var tomt, mörkt och kallt. Mamma låg och sov nu. Så som hon alltid gjorde vid den här tiden. Det visste också Pia.

*

Copyright © Aasgaard