Det hade slutat regna nu. Marken var lerig och blöt. Stora vattenpölar fanns lite överallt på vägen. På den tunga vägen. Tungt att gå, tungt att tänka på. Tung av smutsigt vatten som flöt omkring och gjorde det svårt att ta sig fram torrskodd.

Loa stod med sänkt huvud och tittade på sina skor. Han flyttade vikten från det ena benet till det andra och såg hur vattnet pressades ur skorna. Gamla skor med hål, och färgen, den var borta nu. Dom hade varit vita mindes han. Och det hade varit blåa ränder på sidorna när de var nya. Nu kunde man inte alls se det.

Kläderna var också genomblöta efter allt regn. Han hade på sig sin tunna, ljusblå jacka. Det var hål på ena armbågen och blixtlåset var sönder sen länge. Men det var den enda jacka han hade så han tyckte om den trots allt.

Det halvlånga och blöta håret hängde ner i ansiktet på honom. Vattendropparna rann ner i ögonen och även i nacken och fick honom att rysa till i kylan.

Han tittade sig omkring där han stod. Det var inte många ute denna kväll. De flesta var nog hemma nu. Hemma i värmen. De kanske satt i en mjuk soffa och tittade på TV med godisskålen i knät och ett glas läsk på bordet. Eller så satt de vid matbordet och åt en god middag. Och efter desserten var det tid för lek en stund innan det var dags att lägga sig och sova. Lägga sig i en ren och varm säng. En mjuk säng med tjockt täcke och en stor och mjuk kudde. Få somna till ett lugn som bara finns när man ligger tryggt hemma i sin egen säng.

Loa vände sig om och började gå hemåt. Till vad, det visste han inte. Men, med den onda känslan i magen tillsammans med hungern, ja då hade han en viss aning om vad som kanske väntade honom där hemma.

Det var en kylig kväll och allt regn gjorde det bara ännu kallare. Han stoppade händerna i fickorna i ett försök på att få lite värme i kroppen men till ingen nytta.

Han kände vägen gott och väl. Många gånger hade han gått denna sträcka. Ensam, och det gjorde att han tänkte mer. Och tankarna fick honom att glömma kylan för en stund. Bilder dök upp i hans huvud. Bilder som var etsat fast, bilder han aldrig kommer glömma.

Mamma var ju egentligen snäll, tänkte han. Minnen och bilder dök upp på näthinnan. En varm sommardag hos mormor. Springa på ängen. Det mjuka gräset mot barfota ben. Springa efter färgglada fjärilar och försöka fånga dem. Lika svårt varje gång, men ändå roligt.

Roligt. Det var just det, han hade haft mycket roligt tillsammans med mamma. Solen sken från en klarblå himmel och snart skulle de gå ner till stranden och bada. Mormor gjorde mackor med smör och la ner det i en matlåda med papper mellan skivorna. Sen hade hon fyllt ett glas med jordgubbssylt som hon satte i korgen tillsammans med brödet och två flaskor läsk. Sen så var de klara att gå till stranden, bara han och mamma.

Det sken ett gulorange ljus från gatulamporna som speglade sig i vattenpölarna och på den blöta vägen. Han kunde se det varma ljuset från fönstren på husen han gick förbi. Det var människor där inne, de pratade nog, log och kanske skrattade de också. Av vad visste han inte, han antog bara att de gjorde det. Folk brukade nog göra det, tänkte han.

Mamma var hemma nu och väntade på honom. Maten puttrade i kastrullerna på spisen och bordet var dukat för två. De skulle sitta i lugn och ro och äta god mat. Bli ordentlig mätt. Dom behövde inte säja så mycket när de satt så. Det var bara tryggt och gott att bara vara just då. Hemma med mamma.

Det började regna igen. Tankar och minnen flöt bort med det kalla vattnet. Loa fortsatte på vägen hem, ensam och våt, trött och hungrig. Ett nytt, kort steg framför det andra. Ett steg närmare.  Men också ett steg längre bort…

*

Copyright © Aasgaard